Julia Peirone Black Blondes

Text: IRÉNE BERGGREN

De omedvetna val som till slut kommer att göra en bild av en brukad verklighet är en lång process i Julia Peirones verk.

  Mellan handen och ögat som en gång gjorde bilden möjlig pågår ett omständligt arbete fram till den färdiga serien av fotografier. Negativet blir brukat som ett undermedvetet arkiv varifrån vi överrumplas eller medvetet hämtar information från något som redan hänt. På samma sätt låter vi vårt minnesarkiv skapa mening åt oss och som genom olika kontexter låter nya betydelser uppstå. Den latenta bilden frammanas där ögonblicket och negativet smälter samman.

  Minnet leker. Jag ser en liten skrivbok med sidorna vikta så att det bildas små fack. Ibland har några sidor vikts mot varandra så det blir ett dubbelt fack. Små flickor brukade lägga bokmärken i dessa gömmor. Sen stängde man boken och bad någon stoppa ett bokmärke mellan sidorna. Då var det bytt. Det som låg där tidigare hämtades upp av en liten flickhand och en ny rytm, nya bokmärken berättade något annat. Det bästa var att hitta ett gammeldags. Slumpen gjorde att ens bytesdag kunde bli lite överraskande med, ibland allt för många små katter, ibland många barn som lekte och ibland de vackra änglarna med lockigt, ljust hår och glitter. En lycklig dag kunde man somna med ett nytt bokmärke inklistrat i sitt vackraste bokmärkesalbum tryggt lagt under kudden. Drömmen förde en vidare.

  Negativen tagna i olika sammanhang, åstadkommer nya möten där de motsäger och förstärker sig själva. Ett rhizom skapad från ett flöde som förgrenar sig, trasslar, blir insatta i ett arkiv av en konstnär som fångat något en dag och som registrerades just som ett litet blont barn och en gest. Gesten som hade ett bestämt mål blir ihoptråklad med något som inte fanns - hopprepet. Hopprepet avfotograferat i en senare tid för att passa in i ett minne som aldrig var.

  Visst fryser kamerabilden en gest, en detalj blir synlig genom en uppmärksamhet i ett senare skede, genom att ett minne bearbetas och lyfts fram. Både det kusliga och det trygga i att veta att varken vind eller tupp kan dyka upp samtidigt eller kan det? Ramsan säger; Om tuppen gal och vinden blåser då blir du förstelnad. Jag säger; kanske en bild, ett fotografi.

  Bakgrunden till ett verk är inte så intressant men ett arbetsförlopp kan ändå var det. Jag vill beskriva. Så blir en av fotografihistoriens trognaste genrer, gatufotografiet upplockat i en process. Där negativet dissekeras och delar tas ut.   Negativet, ett viktigt betydelseskapande begrepp inom fotografin, är dessutom ett fysiskt föremål. Vad som först gav utsnittet kan vi bara konstatera genom att avläsa det som finns på negativet. Så vad kan finnas? Vad har fångat Julia Peirones blick en första och sedan en andra gång. Vad pekar hennes seende mot? Förvisso något helt annat än det som togs från verkligheten och definitivt inte en flicka med hopprep.

  Peirone gör sällskap med fotohistoriens pionjärer till dagens digitaliserade arbetsmetoder. När Oscar Gustav Rejlander 1857   gör bilden Two Ways of Life sätter han samman 30 negativ till ett fotografi och vi blir övertygade. Francis Galton försökte med kompositbilder påstå något om ras och kriminalitet. Fotomontaget blev ett av 20-talets bildhopfogande sammanställningar använt både politiskt och konstnärligt av inte minst surrealisterna. De tidigt digitalt sammanvägda bilder av våra ansikten togs fram av bl.a. Nancy Burson på 1980-talet. Idag i varje hemdator för försköning och lek med   familjealbumets bilder. Det är alltså inte iscensättningar som byggs upp framför kameran som hos Cindy Sherman eller Jeff Wall. Teknik är inte en bild. Programvara inte heller. Det behövs annat för att ge innehåll och låta något framträda i en övertygande hållning. Julia Peirone vet.

  Jag hittar också det psykoanalytiska samtalets imaginära rum av lockelse och hot. Vad gör ett rep, vad är ett rep, något som funnits eller inte funnits. Löpsedlarnas våld, diktens fläta, det som knyter ihop, brister, håller samman. Hot, våld, trygghet, skräck, straff, sexualitet, bindning, ett redskap och hopp, en lek. I Julia Peirones svit av fem fotografier skär det långa repet över bildens yta och genom ramarna men likafullt åstadkommer det en rörelse som böljande svepande lassolikt infångar och avstannar i   små händer som kastar iväg och   hårt   rycker i något som inte blir rakt. Tanken går inte heller rakt den smyger, slingrar och bryts. I en allvarlig betydelse är det en dröm som låter betraktaren tala för sig själv. Den är alltid min och ínte min, Julias och allas, aldrig berättad. Tolkningen är mångbottnad och där kan vi sjunka och stanna på de plan bilden antyder, dit vi vill nå. En större bild möter de fem mindre i Peirones verk NAMNET PÅ VERKET . Håret är vuxetkammat och följer en kropp som suger in mot ett svart tomrum och sin spegelbild, dubbelgångare. Förutom att det är otäckt, skapar det en kylig avsaknad av något. Den blick som tar fasta på sig själv och därigenom håller mig borta och jag finns inte. Det blir kusligt främmande.

  Jag försöker hitta en melodi, de mindre bilderna uppmanar mig, men verket håller sin egen ton. Jag ser och lyssnar. "Det lyckliga minnets lilla mirakel". Jag lånar ett litet uttryck, ur en stor, viktig bok som handlar om minne av Paul Ricoeur. Jag leker med frusna citat som jag letar upp ur en lång läsning. Det slår mig att det finns en opåräknad likhet mellan kamerans tillfälliga bildupptagning och det som blir, i ena fallet ett viktigt verk i andra en splittrad läsning.

  Utifrån en vild, egensinnig läsning, min egen, och förståelsen som är ledd av mäktig kunskap och kärleksfull insikt av filosofen Paul Ricoeeur så vågar jag mig på ohejdad fragmenterad användning av citat som jag lägger på Julia Peirones bilder. Paul Ricoeeur; Minne, historia, glömska , Stockholm 2005. En minneslek tar form med ord som betraktaren vill skapa en förståelse med inför Peirones verk. "Sålunda börjar vi göra något och slutar att göra det. Särskilt handlandet har sina knutar och utbuktningar, sina brott och svängningar; handlandet har muskler. Och i varseblivningens mjukare övergångar är skillnaden mellan att börja, att fortsätta och att upphöra alltigenom måttlig." (s 72.)

  När minnet, när drömmen lagt sig till ro och inte besudlar bilderna så är det ett fotografiskt verk, som använder sig av de meningsbärande elementen som finns inom den diskursen; negativets inverterade färger, bildutsnittet, bestämt en första gång i ögonblicksbildens noggranna organisering av kamerabäraren, i montaget med frysning och urklippning av enskilda bildelement, av ljusbehandlingen som bär spår från den ursprunglig bilden, av sammanställningen av bildernas repeterande mönster. Negativet som innehöll en mångfald av information blev frilagt och förstärkt genom den tillagda sammetsvarta bakgrunden och guldblont hår pjattades fram ljusare och mer änglalikt. Bildens referent skiftar mening och säger inte detta var, fotografiets index, utan visar på en performativitet som pekar mot en riktning, en bildens och utpekandets index. Det "inte" som bara kan finnas kvar i en fotografisk bild.  

   "Att börja konstituerar en obestridlig erfarenhet. Utan den skulle vi inte kunna förstå vad fortsätta, vara, bestå eller upphöra betyder. Det är alltså också alltid någonting som börjar och slutar." (s 71)

  Jag valde en fotografisk förståelse och en filosofisk nyfikenhet. I en orimlig och ohämmad jämförelse ser jag mina understrykningar i Minne, historia, glömska som en snarlik handling som den Julia Peirone arbetat med utifrån sitt negativarkiv.

  Fotografisk förståelse och konstnärlig fullbordan är den process där jag väljer att infoga hennes arbete. Det brusar bakom bildernas stillsamma dramatik. Det är vackert. Ohejdat vackert.