Blackberry Bloom 2, fotografi av Julia Peirone. (Bilden något beskuren.)

Med håret som symbol

Julia Peirone övertygar med en konsekvent dubbelhet, konstaterar Sebastian Johans som har sett en utställning på Norrtälje konsthall.

RECENSION

Julia Peirones konst ringar elegant in var det samtida fotografiet befinner sig och presenterar bilder där det dokumentära sanningsanspråket och den moderna bildmanipulationen samexisterar utan någon som helst konflikt.

Med sin lilla sommarutställning på Uppsala konstmuseum bjöd Peirone, som Cristina Karlstam konstaterade här på kultursidan, på en av årets mest intressanta konstupplevelser. I den lite större utställningen på Norrtälje konsthall visas förutom videoinstallationen Waiting for Red Pigtails, som fortfarande går att se i Uppsala, en rad bilder, och en serie små skulpturer, som tillsamman tecknar en ganska heltäckande bild av Peirones mycket konsekventa arbete.

I videoinstallationen visas vardagliga bilder på unga kvinnor samtidigt som en monoton berättarröst levererar en till synes trivial kommentar till varje bild. Någonstans i den narrativa upplevelsen sker en förskjutning och det vardagliga blir mångtydigt och ofta en smula hotande. Det skenbart enkla och en hastigt accelererande dubbelhet går igen i allt Peirone tar sig för.

Det första som möter betraktaren på Norrtälje konsthall är porträttet Violet Vertigo, som visar en mörkhårig kvinna som nästen smälter in i bildens svarta bakgrund. Ögonen är halvöppna och blicken drar åt sidan och undviker betraktaren. I munnen anas en tandställning och det är osäkert om ansiktet ler eller bara existerar i ett suveränt varande.

Det mörka håret går igen i utställningens tydligaste blickfång, den stora bildserien Blackberry Bloom 1-4, som visar en avklädd gestalt som i varje bild framträder två gånger och verkar innesluten i en dans, eller möjligen strid, med sig själv. Dubbelexponeringen binds ihop genom ett svart hår där figurerna både smälter samman och ihop med bakgrunden. Antingen huvudlös eller skyddad av sin frisyr. Den nakna kroppen kunde vara utelämnad åt konsthistoriens manliga blick, om det inte vore för att gestalterna verkar så oberörda av att allt utanför bilden och liksom vrider sig ur alla blickar.

Håret - som både kan fungera som schablonartat kvinnoattribut och manifestation av individuell självbild - återkommer i flera bildserier. I Black blondes 1-5 är hårets bärare nästan helt förlorad i den svarta bakgrunden och det enda som syns är några hårslingor och ett rep. Håret kan vara tvingande ytlighet som binder fast, men det kan också tvinnas och bli ett redskap för flykt, som i den gamla sagan om Rapunzel.

En rad bilder på ensamma färgglada hårband, med titlar som Baby, Cookie, Cherry och Rose, alla hämtade från kosmetiska produkter, utvidgar temat. I varje band finns några bortslitna hårstrån kvar och mot den nu vita bakgrunden för de tankarna mot strikt dokumenterande etnologi, uppsluppen sociologi och oroväckande rättstekniska bevis. Julia Peirone låter betraktaren bestämma vilket.

Av: Sebastian Johans sebastian.johans@unt.se